Som små är vi oskyldiga och värnlösa varelser som lever som ett med våra mödrar (om vi har möjlighet förstås) tills vi sakta men säkert börjar inse att vi är egna individer (ofta med start runt 8 månaders ålder). I psykologin nämns detta begrepp som symbios.Enligt Svenska akademins ordlista definieras symbios enligt följande ”sammanlevnad mellan två artskilda organismer ”. Ibland fortlever symbiosen under barndomens första år och ibland kan den t o m fortsätta upp i vuxen ålder. Men i vuxen ålder har den tappat sin ursprungliga funktion (att ge oss som värnlösa det skydd och den kärlek vi behöver) och övergått till en annan inte lika sund eller självklar relation.
Vad är då symbios? Hur ser den ut?
När vi är små barn handlar det om att leva tätt med vår förälder (ofta vår mor), nästan som enindivid. Vi behöver den vuxne föräldern för att överleva. När vi växer upp blir beroendet inte lika sunt – vi går upp i varandra och fortlever ett mönster som egentligen inte tjänar vår utveckling längre.
Men symbiosen kan fylla ett syfte – att slippa ta ansvar för oss själva som individer och istället fly genom att blir beroende av och uppfylla en annan människas behov. Ofta finns då också även ett inslag av medberoende där; vi går gärna upp i den andres problem och behov. Vi ”hjälper till” utan att ens blivit tillfrågade om hjälp. Vi tar över. Vi lägger oss i oombedda.
På senare tid har jag blivit varse mina egna symbiotiska och medberoende mönster. Det är inte kul men jag ser det som ett tillfrisknande. Ofta skickar mig ödet flera olika liknande exempel samtidigt som jag behöver genomskåda för att få chans att bli klokare och släppa de gamla, onödiga mönster jag haft.
Hur många kärleksrelationer i mitt liv har egentligen varit symbiotiska relationer? Hur ofta har jag inte trott att jag måste gå upp i den andra personen för att ha en kärleksrelation? Hur ofta har jag inte tackat nej till relationer just för att jag trott att de måste vara symbiotiska och jag har känt att jag inte orkat gå in symbios? Det senare är ju egentligen en sund reaktion slår det mig nu! Hur ser egentligen kärleken ut? Den sanna kärleken?
